Svensk ordbok 2009, webbversion

stryk substantiv ~et stryk·et●vanligen obest. f. kroppslig bestraffning spel.sport.JFRcohyponym1agacohyponymsmörjcohyponymmisshandel få strykåka på stryk○äv.smällar och stötar en ishockey­spelares kropp får ta mycket strykbilen fick ta mycket stryk på de dåliga vägarna○äv. om neder­lag i match e.d.Tre Kronor fick stryk av Fin­land○äv. bildligthan fick ta mycket stryk i debattenett kok stryken om­gång stryk​ de fick ett rejält kok stryk ful som strykseful 1 tigga strykupp­träda fräckt och provocerande​ han är en bråk­stake som verkligen tigger stryk sedan 1697till stryka