Svensk ordbok 2009, webbversion

studsa [stut`sa] verb ~de ~t studs·ar1ibl. med partikel, särsk.upp, ut slå (mot under­lag, vägg e.d.) och där­efter fara till­baka i (ungefär) mot­satt riktning särsk. om boll sport.bollen tog i stolpen och studsade ut○äv. om person el. djurfara upp och ner ett upp­repat an­tal gånger de studsade upp och ner på studs­mattannär hästen började trava studsade han hjälp­löst i sadeln○äv. i fråga om annan rörelse, spec. som ut­tryck för stark förvåning, förskräckelse e.d.hon studsade upp på stolen när musen sprang över golvethan studsade till när någon plötsligt nämnde hans namn○äv. ut­vidgatekot studsade fram och till­baka mellan väggarna○äv. bildligtbli bestört man studsar när man ser de höga arbetslöshets­siffrornastudsa (mot ngt), studsa (upp/ut) (ngnstans)sedan 1712av ty. stutzen ’häpna; studsa’; besl. med stöta; jfr uppstudsig 2få att slå (mot under­lag, vägg e.d.) och där­efter fara till­baka i (ungefär) mot­satt riktning sport.han studsade bollen några gånger innan han servadestudsa ngt (mot ngt)sedan 1745Subst.:vbid1-346456studsande, vbid2-346456studsning; studs