Svensk ordbok 2009, webbversion
stu`ka
verb ~de ~t
stuk·ar1skada (hand- eller fotled) genom kraftig vridning
så att leden kan svullna
med.JFRcohyponymvricka 1
han stukade foten när han åkte skidorstuka ngtsedan 1888sv. dial. stuka ’slå; sammanpacka’; av lågty. stuken med samma betydelse; jfr stock
2ibl. med partikelntill
kraftigt ändra form på
ngt, genom att vika kanter e.d.
tekn.stuka till hattenen lång stukad mösskärmstuka (till) ngtsedan 18693vanligen perf. part.
göra ödmjuk
genom att besegra, snäsa av e.d.
psykol.JFRcohyponymförödmjukacohyponymkväsa
de var slokörade och stukade efter den snöpliga förlustenstuka ngnsedan 1870Subst.:vbid1-346533stukande,
vbid2-346533stukning