Svensk ordbok 2009, webbversion

1stu`pa verb ~de äv. stöp, ~t, pres. ~r stup·ar1hand­löst falla särsk. på grund av trötthet mil.stupa i sänghon var färdig att stupa av trötthethan var så trött att han stupade om­kull○äv. bildligt, spec.dö spec. i strid stupa på sin postett minnes­märke över dem som stupade på väst­fronten○spec. äv.miss­lyckas han stupade på den sista upp­giften○spec. äv.gå om intet för­slaget stupade på sin egen o­rimlighetplanen stupade på en liten detaljstupa (ngnstans), stupa (på/för ngt)sedan 1400-taletEtt forn-svenskt legendariumfornsv. stupa ’störta; luta fram­åt’; gemens. germ. ord med grundbet. ’luta sig’; jfr framstupa, huvudstupa, stop, ättestupa 2luta mycket kraftigt el. vara (nästan) lod­rät; om berg­vägg, väg e.d. Nollklippan stupade brant ner i havetvägen började stupa ned­åtstupa ngnstanssedan 1710Subst.:vbid1-346600stupande Där kusten stupar mellan hav och himmel har Ale rest ett jätteskepp av stenar.Anders Österling, Ales stenar (i Tonen från havet, 1933)
2stu`pa substantiv ~n stupor stup·an1stup mindre brukl.geogr.sedan 1756till 1stupa; jfr ättestupa 2en buddistisk kultbyggnad med halvklotform el. klock­form arkit.relig.sedan 1871av sanskrit stupa med samma betydelse