Svensk ordbok 2009, webbversion

subjek´t substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en sub·jekt·et1sats­del som (normalt) betecknar den som handlar eller det som åstad­kommer ngt språkvet.JFRcohyponymobjekt 2 i satsen ”katten jagar råttan” är ”katten” subjektegentligt subjektsats­del som med en enkel om­skrivning kan fungera som vanligt subjekti vissa meningar med ”det” (som formellt subjekt)​ i meningen ”det sitter en pojke i sandlådan” är ”en pojke” egentligt subjekt och ”det” formellt subjekt (jäm­för ”en pojke sitter i sandlådan”) formellt subjektordet ”det” i subjektsposition när ett annat ord är egentligt subjektsedan 1806av lat. subjec´tum ’grund­begrepp’; till sub- och lat. jac´ere ’kasta’ 2väsen som upp­fattar ngt fil.○ofta äv. om själv­ständigt tänkande och handlande väsenrättssubjekti äldre romaner fram­står kvinnorna mera sällan som subjektsedan 17983det egna jaget psykol.sedan 1798Den s.k. subjektsregeln var förr obönhörlig, och det övertydliga paradexemplet på ett brott mot den var *Vansinnig och omgiven av falska rådgivare måste jag beklaga Erik XIV. Numera har den i någon mån luckrats upp när det inte finns risk för missförstånd. En del av förklaringen är säkert att engelskan tillämpar en mycket liberal version av subjektsregeln.   Det kan sålunda inte betraktas som ett stort fel att skriva Genom att använda en skruvmejsel kunde burken öppnas, även om sådana meningar undviks av kräsna skribenter. Samtidigt bör det sägas att även om subjektsregeln är en regel som man i vissa fall får dispens från, så är den dock i princip en utmärkt regel. Och det är aldrig fel att följa den.