Svensk ordbok 2009, webbversion

sus substantiv ~et sus·et●ton­löst, ut­draget ljud (som) av svag vind e.d. komm.JFRcohyponymbrus 1cohyponymsorl vingsuslövens susbjörkarnas susvindens sus i vassensuset från fågel­vingar○äv. om ljudet av flera röster, ofta som ut­tryck för förvåning, förtjusning e.d.det gick ett sus genom församlingen när första­pristagarens namn lästes uppett sus (av/från ngt)i sus och dusunder ständigt festande​ han levde ett liv i sus och dus och förbrukade snabbt sin förmögenhet sedan 1637till susa; jfr dus Samma ensamhet oss väntar alla samma sorgsna sus på gravens gräs.Verner von Heidenstam, Vi människor (i Nya dikter, 1915)