Svensk ordbok 2009, webbversion

su`sa verb ~de ~t sus·ar●ge i­från sig sus om vind el. annan ljud­källa; äv. i opers. konstruktion Nollen susande tall­skogvinden susadedet susade i träd­kronorna○äv. om fysiskt o­behag i form av så­dant (upp­levt) hörsel­intryckdet susade i öronen○äv.vanligen med partikel, t.ex.förbi, i­väg förflytta sig med hög hastighet så att (ljudet av) ett starkt vind­drag upp­står tåget susade förbihon susade i­väg på sin racer­cykelsusa (iväg/förbi) (ngnstans)sedan 1528av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-349431susande, susning; sus Säv, säv, susa, våg, våg, slå, I sägen mig var Ingalill den unga månde gå?Gustaf Fröding, Säv, säv, susa (i Nya dikter, 1894)