Svensk ordbok 2009, webbversion

1sväl`ta verb svalt svultit svulten svultna, pres. svälter svält·er●lida svår brist på (närings­rik) mat under längre tid och där­med bli under­närd fysiol.JFRcohyponymhungra de svältande barnen i det krigs­härjade landet○äv. som över­driftsvältdietsvältkonstnärsvältkostsvältkursvältlönsvältasvälta rävseräv sedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. svälta ’hungra; svälta i­hjäl’; gemens. germ. ord av o­klart urspr.; ev. besl. med sval Subst.:vbid1-351220svältande; svält
2sväl`ta verb svälte äv. svalt, svält, pres. svälter svält·er●ofta med partikel, särsk.ut låta ut­stå svält fysiol.komm.svälta djurenstrategin var att svälta ut den belägrade staden○ofta refl.han svälte sig till döds○äv. som över­drifthon svälte sig några veckor för att gå ner i viktsvälta (ut) ngnsedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. svälta Subst.:vbid1-351223svältande, vbid2-351223svältning