Svensk ordbok 2009, webbversion

svä`ra äv. åld. svär`jasvär`ja verb svor svurit svuren svurna, pres. svär svur·it1ibl. med partikelntill ut­tala svordom(ar) vid smärta, mot­gång e.d. komm.han svor tyst över missenhon svor till när hon slog sig på tummen○ibl. i konstruktion med objekthan svor ve och förbannelse över skatte­myndigheternasvära (till), svära (ngt) (över ngn/ngt/att+V/SATS)svära i kyrkansekyrka 1 svära som en borstbindaresvära o­måttligt​ han var all­mänt grov i mun och svor som en borst­bindare sedan ca 1430Själens tröstfornsv. sväria; gemens. germ. ord besl. med svara; jfr svordom 2av­lägga ed komm.svära den olympiska edensvära med fingrarna på Bibeln○äv. i ut­tryck för visshet e.d.jag kan svära på att jag såg honom i mån­dags○äv.hög­tidligt lova han svor henne evig kärlekjag lovar och svär att jag ska diska i morgon○i vissa ut­tryck (med refl.) äv.(hög­tidligt) förklara (sig) hon svor sig fri från an­svarsvära (ngn) ngt/SATS, svära (på ngt/att+V/SATS)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-LagenSubst.:vbid1-351358svär(j)ande