Svensk ordbok 2009, webbversion

svä`va verb ~de ~t sväv·ar●förflytta sig med jämn rörelse genom luften vanligen utan egen driv­kraft NollJFRcohyponymflyga 1cohyponymglida löven svävade fritt i luftentrutarna kan sväva länge på vindarna utan att röra vingarnaälvor tycktes sväva genom dimman○äv. i fråga om liknande sätt att förflytta sig på under­lagde svävade fram i en wiener­vals○äv. bildligtbefinna sig i till­stånd präglat av o­visshet, risk e.d. sväva i farahan svävade mellan liv och dödsväva (SÄTT/ngnstans)ngns ande svävar över ngtseande 1 sväva i okunnighet om ngtseokunnighet sväva i ovisshet om ngtseovisshet sväva i tvivelsmål om ngtsetvivelsmål sväva på måletsemål 7 sväva (som) på molnsemoln sedan mitten av 1300-taletÖstgöta-Lagenfornsv. sväva; av lågty. sweven med samma betydelse; besl. med sv. dial. sviva ’svinga sig; sväva’; jfr svivel; utsvävande Subst.:svävande, svävning O, att få sväva jaglös, befriad och lätt! suckar kamelen.Gunnel Vallquist, ur Steg på vägen (1983)