Svensk ordbok 2009, webbversion

svar substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en svar·et●yttrande e.d. som förväntas som reaktion på en fråga, en upp­maning etc. komm.JFRcohyponymrespons intervjusvartelefonsvarett kort­fattat svarett ut­förligt svarett jakande svarett nekande svarett en­tydigt svarett ut­tömmande svarett und­vikande svarsvaret löd: ”...”stats­ministern gav ett o­begripligt svarhon ropade men fick inget svar○spec. i sam­band med provkunde du det rätta svaret på sista frågan?○äv. om annan språklig handling (el. tänkt handling) med liknande funktionbrevsvarremissvarhan nickade till svarhennes svar på kritiken publiceras i morgonhon sökte i lexikon men fick inget svar○äv. om icke-språklig handling som ut­gör reaktion på liknande handling e.d.svarsvisitgensvarbombningen av huvud­staden var super­maktens svar på terrorist­attacken○spec. i ett ut­tryck för mot­svarighetFrank­rikes svar på Madonnaett svar (till ngn) (på ngt/SATS)bli ngn svaret skyldigvara svars­lösofta inför förebråelser eller beskyllningar​ hon argumenterade skickligt i debatten men blev än­då ofta fråge­ställarna svaret skyldig få svar på talbli av­färdad med ett svar som får en att tystna​ politikerna fick svar på tal av upp­retade föräldrar som protesterade mot ned­läggningen av skolan ge ngn svar på talav­färda ngn med ett svar som får honom/henne att tystna​ i intervjun gav han kritikerna svar på tal som man ropar (i skogen) får man svarman får svar i samma stil som man frågarstå till svars för ngtta an­svaret för ngtoch ev. bestraffas​ kniv­mannen greps av polisen och får sanno­likt stå till svars för försök till miss­handel sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. svar; ur en ord­rot med bet. ’tala’; besl. med svära; ev. av ljud­härmande urspr.