Svensk ordbok 2009, webbversion

sva`ra verb ~de ~t svar·ar1ge svar på fråga, upp­maning e.d.; ibl. utan ord komm.han var sur och svarade inte på till­talhon svarade und­vikande på frågornasvara mig!hon svarade med ett leende○spec. i sam­band med provhon svarade rätt på alla frågorna○ofta i konstruktioner med indirekt anförings­sats, ngn gång äv. med annat objekthan svarade att hon inte var hemmasvara ja○äv. om yttrande el. annan språklig handling som är en reaktion på en annan signalsvara i telefonensvara på annonsendet tog en vecka innan hon svarade på hans brev○äv. om icke-språklig handling, särsk. mot­åtgärd e.d.när modern inte lät henne bjuda hem sin pojk­vän svarade hon med att flytta hem­ifrånNN gjorde ett ryck, men ON lyckades svarasvara (ngn) (på ngt/SATS), svara (ngn) (SATS)svara med samma myntsemynt sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. svara 2an­svara för ngt Nollhan svarade för städningen och hon för mat­lagningenför filmens musik svarade NN○ofta äv.vara upphovs­man till ngt för det tredje målet svarade NNsvara för ngt/SATSsedan 16663med prep.mot mot­svara NollJFRcohyponymmotsvara 1 ett arbete som svarade mot hennes förväntningarsvara mot ngt/SATSsedan 1430–50Fem Mose böckerSubst.:svarande; svar (till 1)