Svensk ordbok 2009, webbversion

svi`ka verb svek svikit sviken svikna, pres. sviker svik·er●under­låta att upp­fylla sina förpliktelser mot ngn komm.JFRcohyponymövergecohyponymbedra 1cohyponymgäckacohyponymförråda 2 hur kunde han svika sin bästa vän?○äv. med konstruktionsväxling (med avs. på löfte, förtroende o.d.)under­låta att upp­fylla hon sviker inte ett löftemånga an­såg att partiet svek väljarnas förtroende○äv. (utan klandrande inne­börd) om att inte upp­fylla vissa (ev. o­grundade) förväntningararrangörerna hade hoppats att tävlingarna skulle ge ett visst över­skott, men publiken svekväljarna svek det liberala partiet○äv. om abstrakt före­teelse, särsk. förmåga e.d.inte räcka till minnet svek honommodet svek hennehan kände hur krafterna började svikasvika (ngn/ngt)sedan 1000-taletrunsten, Lena, Uppland (Sveriges runinskrifter)runform suiki (konjunktiv), fornsv. svik(i)a; gemens. germ. ord, trol. med grundbet. ’böja’; jfr svek, svikta Subst.:vbid1-350657svikande; svek