Svensk ordbok 2009, webbversion
svikt
substantiv ~en ~ar
svikt·en1knappast plur.
böjlighet och stor förmåga att återgå till utgångsläge
NollJFRcohyponymspänstcohyponymfjädring
det var bra svikt i trampolinendet var härlig svikt i gymnastikskorna○äv. om spänstigt och kraftfullt sätt att gåhan hade svikt i stegensedan 1693se svikta
2(hoppställning med) fjädrande ansatsplanka för (låga) simhopp
sport.JFRcohyponymtrampolin
svikthoppsedan 18593ofta i sammansättn.
funktionsnedsättning hos ett organ
Nollhjärtsviktnjursviktsedan 1959 (i sammansättn.)