Svensk ordbok 2009, webbversion

svik`ta verb ~de ~t svikt·ar1kraftigt ge efter för tryck och där­efter åter­ta ur­sprunglig form NollJFRcohyponymfjädra en sviktande säng○äv. om liknande rörelsegå med sviktande stegsviktasedan 1639av lågty. swichten med samma betydelse; nära besl. med fornsv. svigha ’böja sig; ge vika’; jfr svika 2böjas och nästan ge vika psykol.den halv­ruttna bryggan sviktade oro­väckandebenen sviktade under tyngden○äv. bildligt om (försämrad) intellektuell förmåga, psykisk stabilitet o.d.hans sviktande själv­känslahennes om­döme började sviktaframtids­tron sviktade bland de ungasviktasedan 1572Subst.:vbid1-350666sviktande, vbid2-350666sviktning