Svensk ordbok 2009, webbversion

syf`ta verb ~de ~t syft·ar1rikta in (före­mål eller blick) mot visst mål NollJFRcohyponym2måttacohyponymsikta 1 syftlinjesyftpunkthon syftade med pennan för att kontrollera perspektivetsyfta (med ngt)sedan 1690till syfte 2vanligen med prep.på ha som före­mål för beskrivning eller betraktelse ibl. mindre tydligt komm.språkvet.JFRcohyponymavse 2cohyponymmena 2cohyponymanspelacohyponymåsyfta 1 han förstod först inte vem hon syftade påhon syftade på händelserna dagen innan○spec. i litterära samman­hangen svår­tolkad vändning som an­ses syfta på döden○spec. äv. i språk­vetenskapliga samman­hangdet reflexiva pronomenet ”sig” syftar till­baka på subjektet i samma satssyfta på ngn/ngt/SATSsedan 16333vanligen med prep.till ha som mål komm.JFRcohyponymavse 1cohyponymmena 3cohyponymeftersträvacohyponymåsyfta 2 hennes artikel syftade till att väcka debatten politik som syftade till att öka löne­spridningensyfta till ngt/att+V/SATSsedan 1650Subst.:vbid1-351696syftande, vbid2-351696syftning