Svensk ordbok 2009, webbversion

syn`dare substantiv ~n äv. vard. syndarn, plur. ~, best. plur. syndarna synd·ar·en●person som (ofta) syndar psykol.relig.yrk.en förtappad syndare○spec. försvagatfartsyndaresent skall syndar(e)n vakna (allt­för) sent in­ser ngn sitt miss­tag​ plötsligt är politikerna intresserade av miljö­hoten – sent skall syndaren vakna sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. syndare Jag säger eder, att likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare, som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga, som ingen bättring behöva.Bibeln (1917 års övers.), Lukas 15:7; ur en liknelse av Jesus