Svensk ordbok 2009, webbversion

tä`vla verb ~de ~t tävl·ar●mäta sin förmåga (med an­dra) för att fast­ställa vem som är bäst och vem som är näst bäst etc.; särsk. i sport­sammanhang om att del­ta i organiserad tävling men äv. all­männare spel.sport.JFRcohyponymkonkurrera 1 han tävlade med/mot ett par världs­stjärnorde tävlade om ett första­pris på 10 000 kr.hon tävlar i tre klasserhon har tävlat för klubben i tio århan slutade tävla när han fyllde 35NN och ON tävlade om maktende formligen tävlade om att säga komplimanger○ibl. i ut­tryck som an­ger att ngn är i sär­klass bästingen kunde tävla med henne i problem­lösningtävla (med/mot ngn) (i/om ngt/att+V)sedan 1602äldre sv. täfla ’spela bräd­spel’, till fornsv. tafl ’bräd­spel’; av samma urspr. som tavla Subst.:vbid1-374185tävlande, tävling; tävlan