substantiv ~en tänger [täŋ´-]
tång·en●ett (knip)verktyg med två armar som är vridbart förenade med en bult
verkt.avbitartånghovtångsmidestångdra ut spiken med en tånginte vilja ta i ngn/ngt med tångabsolut inte vilja befatta sig med ngn/ngt
en möglig trasa som man inte skulle vilja ta i med tång
sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. tang; gemens. germ. ord med grundbet. ’ngt som biter, kniper’
2tång
substantiv ~en
tång·en●(typ av) grövre havsväxter
som är rika på kväve och kali och därför förr användes som gödselmedel; särsk. om brunalger men äv. om vissa grön- och rödalger (samt en del blomväxter)
bot.tångruskabandtångblåstånghavstångsargassotången stark doft av fisk och tång slog emot hennesedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. þang; nord. ord av ovisst urspr.