Svensk ordbok 2009, webbversion

tö`a verb ~de ~t tö·ar1ofta i opers. konstruktioner vara blid­väder ofta med tanke på där­med samman­hängande snö- och is­smältning geogr.JFRcohyponymslaska 2 det började töa fram på dagen○äv. om snö, is e.d.vanligen med partikel, särsk.bort, upp smälta snön töade bortis­täcket töade upptöa (bort/upp)sedan senare hälften av 1400-taletLäke- och örte-böckerfornsv. thöia; jfr isl. þeyja med samma betydelse; gemens. germ. ord med ursprungsbet. ’vatten; väta’ 2ofta med partikelnupp få (fruset vatten) att smälta fys.komm.solen töade upp is­täckettöa (upp) ngn/ngt, töa (bort) ngtsedan 1685Subst.:vbid1-374275töande (till 1); tö (till 1)