substantiv ~n tabbar
tabb·en●onödigt fel
begånget genom tanklöshet e.d.
komm.JFRcohyponymblundercohyponymmisstagcohyponymfadäscohyponymgroda 2cohyponymlapsus
dundertabbehan gjorde en svår tabbe och fick ge upp partietsedan 1921till sv. dial. tabbe ’tölp; våp; enfaldig karl’, till tabbig ’dum; våpig’