substantiv ~en ~er
tabur·ett·en1(finare) låg stol utan ryggstöd
vanligen stoppad och ibl. med antydan till sidostöd
heminr.JFRcohyponympall 1
pianotaburettsedan 1709av fra. tabouret med samma betydelse, diminutiv till äldre fra. tabour ’trumma’ (efter stolens form); jfr tambur
2statsrådsämbete
samh.den nye statsministern var i full färd med att fördela taburetternasedan 1870