substantiv ~n tackor
tack·an1hona av (tam)får
zool.sedan 1547av ljudhärmande urspr.; jfr sv. dial. tackera som lockrop
2gjutet metallstycke
vanligen avsett för omsmältning
metallurg.guldtackajärntackasedan 1496 (i sammansättn.)Arboga stads tänkebokfornsv. takka; jfr sv. dial. tacka ’järnhäll att grädda bröd på’; ev. av lågty. urspr.
2tack`a
verb ~de ~t
tack·ar●uttrycka sitt tack
till ngn; vanligen i ord men ibl. äv. i handling
komm.han tackade för det stöd han hade fåtthon tackade honom för komplimangendet var bara att tacka och ta emot○spec. i samband med antagande resp. avböjande av erbjudandetacka jatacka nej○ibl. utan att tacksamheten direkt uttryckshon hade yogan att tacka för sitt lugn i pressande situationer○spec. äv. i korta fraser där man direkt uttrycker tacksamhet till ngntackar!tackar så mycket!tackar som frågar! tack för frågan (som vanligen innebär ett erbjudande) tacka (ngn/ngt) (för ngt/SATS)jo, jag tackar, jag!
det var inte dåligt!
pannkakor till kvällsmat! jo, jag tackar, jag!
tacka för det!det är ju helt naturligt och självklart!
det blev stort jubel på läktaren efter slutsignalen och tacka för det – vilken idrottsprestation!
tacka tusan för detsetusan
tacka vet jag ngn/ngtjag tycker bättre om ngn/ngt
tacka vet jag kanelbullar!
tackar (allra) mjukast!semjuk 2
sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. þakka; till 1tack
Subst.:vbid1-355366tackande;
1tack