substantiv ~en ~er
tamb·ur|maj·or·er1person som går i spetsen för marscherande musikkår
och vanligen samtidigt svänger en stav e.d.; urspr. om regementstrumslagare men nu allmännare
musiksedan 1825av fra. tambour-major, till tambour, äldre tabour ’trumma’; jfr taburett, tambur
2rockvaktmästare
skämts.Nollsedan 18783klädställning i form av en fristående lodrät stång
som är böjd utåt upptill
Nollsedan 1991