Svensk ordbok 2009, webbversion

tarv substantiv ~et tarv·et●(natur)behov åld.fysiol.förrätta sitt tarvsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. þarv ’behov; gagn; nöd­tvång; natur­behov’; gemens. germ. ord med grundbet. ’brist; behov’; jfr nödtorft, torftig