Svensk ordbok 2009, webbversion

te´gel substantiv teglet, plur. ~, best. plur. teglen tegl·et●ett byggnads­material av bränd lera i regel­bundna stycken av hanterlig storlek; vanligen rödaktigt byggn.tekn.tegeltakklinkertegelmurtegeltaktegelett ny­byggt hus av rosa­färgat tegelmur­bruk och tegel vittrade på den gamla kåken○äv. om en­staka stycke: tegel­sten, tegel­panna e.d.ett tegel hade lossnatsedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. tighl; urspr. av lat. te´gula ’tak­tegel’, till teg´ere ’täcka’; jfr tak