Svensk ordbok 2009, webbversion

tema [te´-äv.te`-] substantiv ~t, plur. ~n äv. ~ta tem·at1(idémässigt) ämne för skriftlig eller muntlig behandling vanligen av relativt abstrakt el. över­gripande slag vetenskapl.JFRcohyponymtematik temadagtemanummerhuvudtemasidotemaett centralt temaett viktigt temabokens bärande temaett genom­gående tema i talentemat för prästens predikan var synd och förlåtelsestress och åldrande var symposiets tema○ibl. i viss mot­sättning till etablerade (vetenskapliga) ämnes­gränser (i sammansättn.)temaforskning○äv. om grund­läggande idé e.d. som ut­gör utgångs­punkt för konstnärlig behandlingJFRcohyponymmotiv 2 novellen är en variation på ett känt tema○äv.melodisk idé som bildar utgångs­punkt för ett musikaliskt utvecklingsförlopp temat från första satsen åter­kommer i finalentema med variationertemat (för ngt)sedan 1711urspr. av grek. them´a ’det upp­ställda; på­stående; tema’; jfr tes 2upp­sättning huvud­former av ett verb upp­räknade i viss ordning språkvet.temaformverbtematemat på ”falla” är ”falla–föll–fallit–fallen”sedan 1768