Svensk ordbok 2009, webbversion

temperament [temp(e)ramen´t] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en temp·era·ment·et●(del av) personlig läggning som bestämmer på vilket sätt känslor och affekter yttrar sig psykol.JFRcohyponymsinnelag konstnärstemperamenthan har ett lugnt temperamenthennes livliga temperament○spec. i en klassisk psykologisk teoride fyra temperamenten: sangviniskt, koleriskt, melankoliskt och flegmatiskt temperament○äv.livlig eller hetsig läggning visa temperamenten kvinna med temperamentsedan 1680via fra. av lat. temperamen´tum med samma betydelse, urspr. ’blandning (av kropps­vätskor)’; till temperera