Svensk ordbok 2009, webbversion

tem´po substantiv ~t, plur. ~n äv. tempi tempo·na1hastighet särsk. vid rörelse som kan an­ses samman­satt av del­moment, spec. vid rytmisk rörelse sport.tekn.tempoväxlingsnigeltempohårt tempohögt tempolågt tempoöka tempoten lång promenad i raskt tempopå det av­slutande varvet tappade han tempo○spec. betr. musik­styckemed plur.tempi hastighet med vilken takt­delarna följer på var­andra tempo allegro○spec. äv. om den hastighet med vilken händelser, scener e.d. av­löser var­andra i litterärt verk e.d.före­ställningen saknade temposedan 1790av ita. tempo ’tid; takt; rytm’; till tempus 2av­gränsat arbets­moment i arbete med noga bestämd upp­läggning; ofta om en­staka hand­grepp spel.tempojobbtidsstudie­mannen på­pekade att flera tempon kunde sparas in○äv.spel­moment i vissa spel, särsk. schack och bridge; ofta tänkt som viss mängd tid tempoförlustvit måste offra ett tempo på att gardera bonden○spec. äv.tempo­lopp i cykel­sport tempoetapphon vann det in­ledande tempot i tourensedan 1788