substantiv,
plur. ~, neutr.
temp·us●böjningskategori hos verb, med uppgift att förlägga verbhandlingen till viss tid
i förhållande till ngn tidpunkt, t.ex. talögonblicket
språkvet.SYN.synonymtidsform
tempusböjningtempusformverbets viktigaste tempus för förfluten tid är imperfekt och perfektsedan 1730av lat. tem´pus ’tid’; jfr temperera, tempo