Svensk ordbok 2009, webbversion
tentakel
[-a´k-el.-ak´-]
substantiv ~n tentakler
tent·akl·er●smal, lättrörlig, utskjutande kroppsdel, vanligen med känselnerver
på ryggradslöst djur; anv. som känselspröt, fångstarm e.d.
komm.zool.bläckfiskens tentaklersnigeln drog in tentaklerna○äv. bildligt i uttryck för att ngn i hemlighet försöker påverka, skaffa sig upplysningar e.d.storklubben har sänt ut sina tentakler efter kvarterslagets stjärnasedan 1752av fra. tentacule med samma betydelse; till lat. tenta´re ’känna på’; jfr tentera