Svensk ordbok 2009, webbversion

term substantiv ~en ~er [ter´m-] term·en1ord som främst an­vänds in­om ett av­gränsat verksamhets­område och där har en (speciell och) nog­grant bestämd betydelse vetenskapl.SYN.synonymfackord facktermkonsttermsporttermen teknisk termen matematisk termsvåra termeralla de nya termerna in­om data­teknikenhan svänger sig gärna med konstiga termer för att verka experthon letade efter den rätta juridiska termen○äv. om mer var­dagliga ord som in­går i ett spec. sätt att resonera e.d.han hade aldrig tänkt i så­dana termer för­uthon vägrade att diskutera i termer av straff och veder­gällningsedan 1687av fra. terme med samma betydelse; av lat. ter´minus ’gräns; rå­märke; slut’, i medeltidslat. äv. ’ut­tryck’; jfr termin 2matematisk storhet som in­går som led i addition eller subtraktion mat.i ekvationen 2x – 4 = 0 har ut­trycket till vänster om likhets­tecknet två termersedan 1744