Svensk ordbok 2009, webbversion

terräng´ substantiv ~en ~er terr·äng·en●naturlig mark som inte röjts och bearbetats och där­för kan vara svår­framkomlig; i mots. dels till vägar o.d., dels till odlad mark; ofta med tanke på markbeskaffenheten geogr.terrängförhållandenfjällterrängskidterrängskogsterrängöppen terrängo­ländig terrängde lämnade vägen och begav sig ut i terrängen○spec. i sport­sammanhang, ibl.terräng­löpning terrängbanahan sprang både kol­stybb och terräng○äv. ut­vidgat(visst) land­område särsk. i militära samman­hang fienden lyckades inte vinna någon terräng○äv. bildligt för att ut­trycka viss (ökad el. minskad) ut­bredning av ngtde nya idéerna vinner terrängtidningen tappar allt­mer terrängsondera terrängengöra en för­beredande under­sökningt. ex. för att utröna ngns inställning till ngt​ oppositions­partierna möttes för att sondera terrängen in­för ett gemensamt agerande i familje­politiken sedan 1710av fra. terrain med samma betydelse; till terra; jfr suterräng