Svensk ordbok 2009, webbversion

terra [ter`aäv.ter´a] substantiv, ingen böjning geogr.terra firmafast markefter två veckor till sjöss nådde de terra firma terra incognitao­känt om­rådedatorernas inre är ett terra incognita för många sedan 1729av lat. terr´a ’jord; land’; jfr parterr, terrass, terrier, territorium, terräng