[-kåt`a]
substantiv ~n
terra·kott·an●typ av rödbrunt, bränt, oglaserat lergods
sedan gammalt anv. som material för hushålls- och förvaringskärl
färg.hush.matrl.○äv. om färgenteglet bröt i terrakottasedan ca 1700av ita. terracotta med samma betydelse, till terra ’jord; lera’ och cotto ’bränd’; besl. med 2koka