Svensk ordbok 2009, webbversion

tillit [til`-] substantiv ~en till|­lit·en●över­tygelse om (ngns) kärlek och om­tanke i förhållande till personen i fråga psykol.JFRcohyponymförtroende 1cohyponym1tilltro barnets tillit till modernsam­arbetet måste bygga på ömse­sidig tillit○äv.över­tygelse om ngns tro­värdighet man bör inte sätta sin tillit till tendentiösa källortillit (till ngn/ngt)sedan 1506brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe)fornsv. tillit Då när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.Karin Boye, Ja visst gör det ont (i För trädets skull, 1935)