Svensk ordbok 2009, webbversion
till`tala
verb ~de ~t
till|tal·ar1rikta yttrande till
komm.han tilltalade henne på engelskasvara när du blir tilltaladtilltala ngnsedan ca 1385Klosterläsningfornsv. tiltala
2(genom goda egenskaper) väcka positiv inställning hos
ngn
psykol.JFRcohyponymbehaga 2cohyponymappellera 2
hans artiga sätt tilltalade demtilltala ngnsedan 18723vanligen perf. part.; ofta substantiverat
åtala
jur.åklagaren förhörde den tilltaladetilltala ngnsedan slutet av 1200-taletWestgöta-LagenSubst.:tilltalande (till 1 + 3);
tilltal (till 1)