substantiv ~n tiltor
tilt·an●smal jordremsa som vid plöjning vänds av ett plogskär
jordbr.sedan 1818sv. dial. tilt(a); trol. besl. med 1tälja
2til`ta
verb ~de ~t
tilt·ar●få att luta (mera)
film.man får inte tilta flipperspelet○spec.föra (kamera) i vertikalled
”Tilta mot molnen!” ropade regissörentilta (ngt)sedan 1970jfr 1tilta; ev. dock besl. med eng. tilt ’luta; vicka’ och med 1tulta
Subst.:vbid1-362474tiltande,
vbid2-362474tiltning