Svensk ordbok 2009, webbversion

timm`e substantiv ~n timmar el. timm`atimm`a ~n timmar timm·en, timm·an1(en tids­enhet som mot­svarar) ett tjugofjärdedels dygn tid.halvtimmetimslångtimvisareen timmes vägen timmes resadet ringde flera gånger i timmende fick vänta timme ut och timme inhan sov i åtta timmardet tog en timme att gå de fem kilometernaplanet väntas landa om en timmehon kunde meditera i timmar○äv. om bestämd tid­punkt på dygnet, särsk. om tid­punkt exakt ett visst an­tal timmar efter mid­natt (t.ex. klockan 8)bönetimmegryningstimmeödestimmeklockan slår bara varje jämn timmetrots den sena timmen var det mycket folk ute○äv. (bildligt) om tid­punkt i all­mänhetbefrielsens timme hade slagit(i/under) en timmeblå timmen(stämningen under) tiden mellan solens ned­gång och nattens in­trädandei elfte timmeni sista stundurspr. bibl.​ i elfte timmen fick han an­stånd med ränte­betalningarna sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. time ’tid; timme’; besl. med tid; jfr 1tima, timlig, urtima 2skol­lektion vanligen om­fattande ca 40 minuter pedag.dubbeltimmefysiktimmehåltimmetvå timmar tyskatredje timmen före lunch­rastengymnasie­lärare under­visar ca 20 timmar i veckansedan 1638