Svensk ordbok 2009, webbversion

ting substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en ting·et1(viss) begreppsmässigt på­taglig och klart av­gränsad före­teelse särsk. om abstrakta före­teelser NollJFRcohyponymsak 1cohyponymentitet de sam­talade om lärda tingdet hände verkligen saker och tingsamma tingens ordning som för­utdet finns viktigare ting i livet än karriären○ibl. äv. om konkreta icke-levande före­målofta ngt högt.de små nära tingentingen verkade vara emot honomudda ting från lopp­marknaden○äv. för att beteckna före­teelser som kan vara både konkreta och abstraktablanda i­hop saker och tingnämna tingen vid deras rätta namn○spec. i ett ut­tryck för o­möjlig val­situationhon hade att välja mellan två onda tingalla goda ting är tretre är det idealiska an­taletuttr. särsk. anv. när två stycken (av ngt) föreligger och man förväntar sig ngt tredje​ nu har vi vunnit två veckor i rad, men alla goda ting är tre! tinget i sig(högre) verklighet som ligger bak­om en före­teelse och är o­beroende av människans sätt att upp­fatta denfil.sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. þing ’samman­komst för rättegångsärenden; rätts­sak; marknad; före­mål’; gemens. germ. ord av o­visst urspr. 2samman­träde i all­män under­rätt jur.JFRcohyponymtingsrätt tingshussitta tingsedan 1523 (i sitta ting)3samman­komst för lag­stiftning och rätt­skipning i det forn­tida Norden; urspr. med del­tagande av alla fria män i viss rättskrets histor.historia.jur.sedan 1000-taletrunsten, Vagnhärad, Södermanland (Sveriges runinskrifter)runform þikum (dat.)