Svensk ordbok 2009, webbversion

tipp substantiv ~en ~ar tipp·en1vanligen i sammansättn. av­smalnande ände av ngt Nollnästippsvanstippsedan 1597gemens. germ. ord, besl. med tapp, 1topp; jfr nippertippa 2sär­skild plats för av­stjälpning av o­önskat material som sopor m.m. hyg.soptippden gamla bilen hamnade på tippensedan 1892till tippa 1 3lyft­anordning för tipp­flak trafik.sedan 1900