Svensk ordbok 2009, webbversion

tipp`a verb ~de ~t tipp·ar1ofta med partikel, särsk.av låta (ngt) falla ner från ngt under­lag, vanligen genom att luta det Nolltippa av jorden i träd­gårdentippa lasset på sop­högentippa (av) ngt (ngnstans)sedan 1898av eng. tip med samma betydelse 2vanligen med partikelnöver (väga över och) falla Nollde gungade så våldsamt att gung­stolen tippade över○äv. med an­givande av det ur­sprungliga under­lagetbilen tippade över kaj­kantentippa (över), tippa (över ngt)sedan 18963förhindra mål genom att styra (boll) i annan riktning i fot­boll m.fl. lag­spel sport.mål­vakten kastade sig och lyckades tippa bollen över ribbantippa ngt (ngnstans)sedan 19174gissa komm.spel.sesegissa 2 jag tippar att han är ingenjör○spec. med avs. på fram­tida ut­vecklingförut­säga jag tippar att allt fler kommer att gå över till cykelhan är tippad som NN:s efter­trädare på partiledar­posten○särsk. i sam­band med in­satsägna sig åt fotbollstips hon tippar varje vecka○äv. med an­givande av resultat (av o­lika slag)tippa kryss i den sista matchentippa tret­ton rätttippa (ngt/SATS)sedan 1905av eng. tip med samma betydelse, urspr. ’lätt beröra; ge en vink’; jfr tips Subst.:vbid1-362958tippande, vbid2-362958tippning