substantiv ~en ~ar
tjur·en●(vuxen) hanne av nötkreatur eller ren eller älg som inte är kastrerad
jordbr.zool.JFRcohyponymoxe
tjurkalvungtjurälgtjuren rasande tjurtjuren leddes in för att betäcka kviganta tjuren vid hornenoförskräckt ta itu med svår uppgift
han fasade för att gå till tandläkaren men det vara bara att ta tjuren vid hornen och få det överstökat
sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. þiur; nord. ord, besl. med lat. tau´rus ’tjur’
2tjur
substantiv ~en
tjur·en●tjurved
skogsbr.sedan 1724sv. dial. tjur; besl. med 1tjära, töre