Svensk ordbok 2009, webbversion

tju`ta verb tjöt tjutit, pres. tjuter tjut·er●ge i­från sig ett starkt, genom­trängande ljud i högt ton­läge om person, djur el. annan före­teelse; äv. med opers. konstr. komm.JFRcohyponym1gnycohyponymyla hunden tjöt om nätternastormen tjöthan tvär­bromsade så att det tjöt i däcken○äv. ngt ut­vidgat, spec.(ljudligt) stor­gråta vard.en liten skråma är väl inget att tjuta så för○spec. äv. i ut­tryck för kraftigt skrattbarnen tjöt av skratttjutatjuta med ulvarnaseulv sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. þiuta; gemens. germ. ord av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-363559tjutande; tjut