Svensk ordbok 2009, webbversion

torp [tår´p] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en torp·et●mindre, o­självständig jordbruks­enhet som upp­låtits mot full­görande av vissa arbets­uppgifter åt jord­ägaren urspr. normalt i form av dagsverks­skyldighet histor.jordbr.JFRcohyponymbondgård kronotorpsoldattorptorpens barn fick komma upp till herr­gården på jul­afton○äv. en­bart med tanke på bonings­huset○nu­mera vanligen om mindre stuga på landet (ofta f. d. torp) som an­vänds som sommar­ställe e.d.sommartorpde skulle vara på torpet över helgenordning på torpetseordning 1 sedan 1247 (i ort­namn)öppet brev utfärdat av abboten i Nydala kloster om ägobyten (Svenskt Diplomatarium)fornsv. þorp ’torp; ny­odling; gård; by; små­stad’; gemens. germ. ord, ev. med grundbet. ’hus’ Röd-Eemeli föddes i torpets bastu: smuts och gråt. Flickan knöt näven kring horungens strupe: bättre för dej och bättre för mej – men hon blödde och dog.Elmer Diktonius, Röd-Eemeli (i Stark men mörk, 1930); dikten skildrar ett finskt proletäröde vid 1900-talets början; Röd-Eemeli slutar så småningom sina dagar framför en av den vita sidans exekutionsplutoner efter inbördeskriget 1918