Svensk ordbok 2009, webbversion

träd substantiv ~et, plur. ~ äv. vard. trän, best. plur. ~en äv. vard. träna träd·et●typ av hög växt med grov, förvedad stam och (vanligen) förgrenad krona som i all­mänhet når sin fulla ut­veckling först efter åt­skilliga år bok.bot.JFRcohyponymbuskecohyponymört trädfällningträdstamträdtoppfruktträdparkträdäppelträdett högt trädklättra i trädhugga ner ett trädsol­strålarna trängde knappt i­genom trädens löv­verkträden hade fällt sina blad○i sammansättn. äv. om vissa grafiska figurer som liknar ett trädträddiagramsläktträdinte se skogen för alla/bara trädseskog komma mellan barken och trädetse1bark ngt växer inte på träd/tränngt är mycket o­vanligt​ bra skräddare växer inte på träd äpplet faller inte långt från trädetseäpple sedan slutet av 1200-talet i formen trä, åtm. 1430–40 i formen trädhWestgöta-Lagensvenskt ord, urspr. best. form av 1trä, fornsv. trädh ’träet’ Alla träd väntar fåglar.Titel på diktsamling av Solveig von Schoultz (1988)