Svensk ordbok 2009, webbversion

träff substantiv ~en ~ar träff·en1skott eller slag som träffar på av­sedd plats el. mycket nära den komm.mil.tekn.träffprocentfullträffen rungande träff i mål­stolpenhon sköt fem träffar av sex möjliga på figurenflera träffar i skrovet på far­tygetut­manaren fick ta emot flera träffar i an­siktet○äv. om (effektivaste) kontakt­punkt mellan slag­redskap och projektil e.d.felträffsnedträffhan fick perfekt träff med höger­foten på volley○äv. bildligt om riktig gissning e.d.de chansade på Mozart och det blev träffsedan ca 1715till träffa 2i för­väg av­talat möte mellan två personer ofta spec. om rendez-vous sociol.hon hade träff med sin pojk­vän○äv. om möte med flera in­blandade personerföräldraträffinformationsträffkamratträffde an­ordnade en träff för pensionärernaen träff (med ngn), en träff (för ngra)stämma träffkomma över­ens om att träffas​ de hade stämt träff klockan åtta sedan 1842