Svensk ordbok 2009, webbversion

träff`a verb ~de ~t träff·ar1slå emot (ngt) på av­sedd plats om projektil, slag e.d. komm.mil.JFRcohyponymstöta 1 skottet träffade inteen rak höger som träffade honom i an­siktet○äv. utan inne­börd av lyckat resultatslå emot ngn/ngt kulan träffade henne i benetbollen råkade träffa en äldre dam○äv. om den som av­fyrat skott etc.få projektil (eller slag) att slå emot (ngt) han lyckades inte ens träffa mål­tavlan○äv. bildligt, spec.gissa (rätt) i ett flervals­test kan man inte und­gå att träffa rätt i­bland○spec. äv.hitta det rätta sättet att åter­ge eller ut­trycka ngt över­sättningen träffar originalets tontypen är väl träffad av konstnären○spec. äv.rätt­vist ut­peka ngn, som felande e.d. kritiken träffar inte honomträffa (ngn/ngt) (i ngt), träffa SÄTTsom träffad av blixtenseblixt 1 sedan 1538av ty. treffen med samma betydelse; av samma urspr. som dräpa; jfr anträffa, förträfflig, överträffa 2komma samman med ngn, till­fälligtvis el. planerat NollJFRcohyponymmöta 2cohyponym1råka 1cohyponymstöta 4 komma ut och träffa folkhon ville gärna träffa sina gamla vännerhan råkade träffa NN på gatanträffa ngnträffa den rätte/rättase1rätt sedan 16743i vissa ut­tryck vid­ta ngn åt­gärd komm.träffa vissa för­beredelser○äv.komma fram till formellt av­tal, beslut e.d. träffa en överens­kommelseträffa sitt valträffa ngtsedan 1660Subst.:träffande; träff (till 1 + 2)