substantiv ~n trätor
trät·an●irriterad (men förhållandevis sansad) ordväxling
komm.JFRcohyponymgrälcohyponymdispyt
deras vanliga träta om pengarträtan mellan regeringen och oppositionen○ibl. om mer utdragen tvist e.d.hans gamla träta med kommunen om tomträttenen träta (med ngn) (om ngt/SATS), en träta (mellan ngra) (om ngt/SATS)sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. þrätta, träta; till 2träta
2trä`ta
verb trätte trätt, pres. träter
trät·er●(små)gräla
komm.barnen trätte som vanligt om någon småsakhon träter alltid på honom när han spelar på trav○ibl. i fråga om ngt allmännare uttryck för motsättningdet är inte ens fel när två träterträta (med/på ngn) (om ngt/SATS)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. þrätta ’envisas; träta’; bildn. till ett adj. som motsvarar sv. dial. trå ’envis; egensinnig’; besl. med trå
Subst.:vbid1-370385trätande;
1träta