Svensk ordbok 2009, webbversion

tröst substantiv ~en tröst·en●(ngt som ger) lindring i sorg eller bekymmer psykol.JFRcohyponym1lisa själatröstprästen sade några tröstens ord till änkanhennes råd skänkte tröstvännerna var honom till tröst och hjälphan sökte tröst i flaskanhon fann tröst i den stora litteraturenen tröst i bedrövelsen var att ingen blev allvarligt skadad○spec. i ett ut­tryck för ute­bliven lindringdet var en klen tröst att konkurrenterna ock­så miss­lyckades○äv. om ngn/ngt som en­bart genom att finnas till har denna verkanbarn­barnen blev hennes ålderdoms trösttröst (för ngn)tröst för ett tigerhjärta bara skenbar tröst​ det var tröst för ett tiger­hjärta att han inte var ensam om att bli upp­sagd sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. tröst ’förtröstan; tröst’; gemens. germ. ord, besl. med 1tro; jfr äv. förtrösta, trust